Häromdagen kom jag och min vän in på ämnet adoption. Anledningen att vi kom in på det var att vi tittade på några bilder från Kenya och hon undrade ”när du är färdigutbildad och Benedict är kvar, vill du adoptera honom då?”
Mitt svar på den frågan är absolut ja. Nu kommer jag inte kunna adoptera honom, dels för att det är väldigt hårda krav för att få adoptera och dels för att när jag väl får är han för gammal. Däremot finns det många andra barn som skulle behöva en familj.

Jag vet många människor som inte vill adoptera, det vill ha egna barn. Jag respekterar absolut detta men jag delar inte den uppfattningen. Visst vill jag också ha biologiska barn men jag är övertygad om att jag hade kunnat älska ett adopterat barn lika mycket som mina biologiska. Har man vårdnaden om ett barn och ser hur det växer upp, utvecklas och blir till en person och om man själv deltar och stöttar i den här processen hade jag tyckt att det blev mitt eget barn. Inte enligt DNA men av kärlek. När jag tänker på hur många barn som bor på barnhem, på gatan och på institutioner runtom i världen får jag en klump i magen och det värker i hjärtat. Det finns så många barn som tvingas växa upp utan en familj, som aldrig får veta vad kärlek är. Jag önskar att jag hade kunnat hjälpa alla. Under min första resa till Kenya diskuterade jag och några andra volontärer om adoption flera gånger. Har man varit på plats och upplevt detta och kanske fastnat för ett barn lite extra är det svårt att inte tänka i de banorna. Det är inte lätt att tänka tanken att man inom en kort tid ska lämna de barn som man har tagit hand om och fattat tycke för och inte vet när eller ens om man kommer se dem igen. När jag besökte Rangala Baby Home under min andra resa var det många av ”mina” barn som inte var kvar. Ett par hade gått bort, något blivit adopterat och en del fått flytta hem till släktingar. Men min Benedict var kvar. Att få pussa och krama honom igen var väldigt roligt men att behöva lämna honom var inte lika roligt. Vi skojade ett par gånger om hur vi kunde lyckas ta med oss vars ett barn hem utan att någon märkte det. Personalen på barnhemmet hade nog inte brytt sig och kanske inte myndigheterna i Kenya men i Sverige hade det ju (som tur är om man ser till ett större perspektiv). En idé var att vi skulle stoppa dem under tröjan och låtsas vara gravida för att komma igenom passkontrollen. Vi var ju inte precis seriösa med våra förslag men med viljan…

Ingen vet vad framtiden har att erbjuda så det enda jag kan göra nu är att hoppas att Benedict och alla andra barn på barnhemmet får en bra uppväxt och att de hittar någon som kommer älska dem som om de vore deras eget barn. Och gör de inte det kommer jag finnas där för dem under mina resor tillbaka till barnhemmet

     
Mina prinsar
    

God morgon!
Idag har vi riktigt höstväder. Regnet öser ner och det är mörkt, inte min favorit. Jag har visserligen hört att det kan komma snö högre upp i landet och det vill man ju inte heller ha, jag är kräsen hehe. Nu ska jag visserligen vara inne typ hela dagen så vädret kommer ju inte påverka mig så mycket. Jag ska hänga på skolan mellan 8 och 19 idag. Först är det gruppmöte och seminarie och sedan har jag och mina vänner anmält oss till en kurs i juridisk engelska och det börjar ikväll så timmarna där mellan ska vi försöka vara effektiva och få pluggat undan en del. Fast jag kan ju säga att när vi fyra träffas blir det en hel del snack också vilket faktiskt behövs ;)

Hoppas ni får en bra onsdag, kramis!