Jag har fått en del frågor ifall jag fortfarande är tillsammans med min pojkvän och nej det är jag inte. Utan att gå in på för många detaljer för det är något som är mellan honom och mig så tog det slut mellan oss i somras. Min flytt var inte avgörande i det hela för tanken var att han skulle följa med men när det började närma sig hade han fått andra planer som han ville fullfölja. 

Detta har inte varit en lätt period för mig, faktiskt jävligt jobbig för att vara ärlig, för det var inte såhär det skulle sluta. Jag hade många drömmar som involverade oss men man måste vara två för att uppfylla sådana. 

Vissa dagar har varit ett rent helvete, andra inte lika jobbiga. Fem år tillsammans sätter sina spår. Man har många minnen och drömmar, speciellt när man trodde att man hade hela livet tillsammans framför sig. Man förlorar inte bara en pojkvän utan också en vän, hans familj och i mitt fall ett hem eftersom jag bodde hos honom ett halvår. Men så blir det ibland och det får man hantera. Jag önskar honom allt gott i livet och flytten till Stockholm har underlättat för mig. Minnena blir inte lika påtagliga och jag får lära känna nya människor att skapa minnen med. Man tar sig igenom ett krossat hjärta men man måste låta det göra ont, låta det ta tid. En dag börjar det kännas bättre och sedan blir den dagen till två, tre, fyra och tillslut gör det inte lika ont. Jag är inte där än men jag kommer komma dit så småningom. Relationer är det finaste vi har men det är också det svåraste. Vårda dem du har, var rädda om varandra och visa att ni uppskattar varandra. 


Kommentarer angående att det är synd om mig undanbedes. Jag är inte den enda som är i denna sits och det är inte jobbigare för mig än för andra. Life sucks sometimes och det är bara att bita ihop.

  I slutändan är det bättre att vara själv än att vara ensam i en tvåsamhet.