Mobbing är ett fenomen som alla människor borde arbeta aktivt för att få bort. Detta oavsett om det sker på skolan, på fritiden eller på arbetsplatsen. När man hör ordet mobbad eller mobbing tror jag att många tänker på det scenario då en person i princip är utstött, ensam, utan vänner. Kanske en lite speciell person som har visst beteende som gör att andra tycker att hen inte passar in. Jag skulle säga att den här bilden långt ifrån alltid stämmer. En person som är mobbad kan vara en person som är precis som en själv, ingenting speciellt som sticker ut.

När jag gick på låg- och mellanstadiet var där ett par personer som tyckte det var en bra idé att göra mitt liv lite mindre roligt. Det skedde i olika omgångar men det var framförallt två tjejer som gjorde saker som fick mig att känna mig mindre värd. Ärligt talat har jag förträngt det mesta, förmodligen för att det var en ganska jobbig tid, men det kunde handla om att det var fel på något jag sade, såg ut eller gjorde. I perioder var det också ett par killar som var på mig och vid ett tillfälle tyckte jag att det var så obehagligt att jag nästan var rädd när jag gick till skolan. Under åren det här höll på hade jag flera nära vänner så det var inte så att jag var ensam, absolut inte. Ett par av mina vänner från den tiden är fortfarande några av mina närmsta vänner. Mina vänner gjorde dock inte att jag mådde mindra dåligt av det som de andra gjorde mot mig…

När det gäller mobbing är det inte något som alltid syns utåt. Har en person vänner, presterar bra i skolan och är glad kanske man inte tänker eller förstår att det finns problem. Jag vill absolut inte sätta mig själv i en offerposition, det finns så många som har det så mycket värre! Jag tycker mest synd om personerna som mobbar. De mår ju uppenbarligen själva dåligt men istället för att ta itu med sina egna problem tar de ut det över någon annan. Vissa skyller på avundsjuka vilket jag inte riktigt köper. Jag förstår vad folk menar men detta är inte något som ursäktar eller rättfärdigar mobbares beteende.

Det som händer när man är barn följer många gånger med en under livets gång. Jag kan mycket väl tänka mig att det som hände när jag var liten har en stor roll i min dåliga självkänsla och mitt dåliga självförtroende. Problem som jag tampas med än idag, 13-14 år senare. Upplevelserna från den tiden har bidragit till att jag under många år har varit väldigt blyg vilket har resulterat i att jag inte riktigt har kunnat leva ut till min fulla potential som liten. Jag tror ändå att detta har en stor betydelse för den person som jag är idag. Jag har kommit en lång väg från den blyga osäkra tjejen som jag en gång var till den person som jag är idag. Jag är fortfarande osäker i mig själv i vissa situationer men mycket av det som jag hittills har gjort i mitt liv är saker som har gjort mig väldigt mycket starkare. Jag har varit i Kenya, hållit föreläsningar, jag utbildar mig till jurist och har stora drömmar och mål inför framtiden. Som sagt vill jag inte sätta mig i en offerposition, det är bland det värsta jag vet. Jag vill inte heller visa att ”en mobbad tjej” är på väg att lyckas i livet. Det jag vill är att visa att det finns olika typer av mobbing och det som då trycker ner en kan bli något som lyfter upp en sedan. Det kan låta klyschigt men man ska inte ge upp utan hålla sig till de människor som bryr sig om en. De bitar som bryter ned dig som liten kan vara samma bitar som längre fram bygger upp dig igen. Bygger upp dig till en person som är starkare än vad du någonsin kunnat ana.