I veckan var vi som sagt och såg Jason Diaktiés (Timbuktus) föreställning ”En droppe midnatt”. Den var så bra och väckte flera tankar. Föreställning handlar i huvudsak om hans uppväxt som varken ”vit eller svart” som han själv benämner det och jakten på hans identitet. Föreställningen är en blandning av musik och prat vilket resulterar i en bra blandning. Problem som han tar upp är rasism, mobbing, slaveri, upphöjandet av vita samt vikten av att känna att man tillhör något. Man önskar att man hade kunnat sitta där och känna ”skönt att världen har ändrats på dessa tjugo/trettio år” men det kan man tyvärr inte. Vissa saker har klart blivit bättre men mycket är dessvärre det samma. Rasismen är fortfarande väldigt utbredd i samhället, det finns stora problem med integrationen och vita ses fortfarande som ”det bästa” i samhället. Hemskt är vad det är.

Jag förstår inte att det ska vara så svårt att se alla människor som lika värda, se alla som sin like. Varför kan man inte se hudfärg på samma sätt som hårfärg, något som skiljer oss åt utseendemässigt men som inte har någon betydelse för vem vi är som person. Visst finns det skillnader mellan olika kulturer men detta sitter knappast i hudfärgen, lär känna en person innan du dömer.

En uppmaning till oss alla: politiker-förbättra integrationen i samhället, bosatta i invandringsland-bjud in de som kommer hit, invandrare-engagera er i samhället och människorna ni kommer till. Vi alla lever på samma jord och tar vi inte bättre hand om den och om varandra kommer allt gå åt helvete (eller ja, mer än vad det redan har gjort).   

Tips, se ”En droppe midnatt”!!