Jag har under många års tid arbetat som volontär i olika sammanhang. Det har bland annat varit som konfirmandledare, barnkörledare, ”lekledare” hos IM, haft pysselkvällar på Ronald McDonald Hus och varit på barnhem i Afrika. Detta är saker som verkligen har utvecklat mig som person och det har varit väldigt roligt. Vissa stunder har det också varit jobbigt för jag har träffat människor i olika jobbiga situationer. Ibland har jag fått frågan hur jag kan jobba så mycket utan att få betalt för det och även om jag vet att det låter extremt klyschigt så är den glädjen man ser hos människorna man umgås med mycket mer värt än pengar, det går inte att jämföra. Att veta att en 9-årig flickas höjdpunkt på veckan är när jag kommer och pysslar i en vardag som annars består av sjukhusbesök med hennes lillebror är ganska mäktigt. Att få vara en del i resan när nysvenskar etablerar sig och skapar kontakter är också ganska häftig. Att få dela med sig av saker man kan till människor som är intresserade får en själv att vilja lära sig mer.

Många menar att det på ett visst plan är en självisk handling att vara volontär och det kanske det är. Någonstans gör man kanske det för att man själv mår bra av det men jag skulle ändå vilja påstå att det primärt är för att hjälpa andra, åtminstone för mig. Det känns som att det är mitt sätt att ge tillbaka på något sätt, ge till människor som inte har samma förutsättningar som jag eller som bara är i en svår situation vid det tillfället.

Tyvärr har jag inte så mycket tid till volontärarbete nu (om man bortser från vår organisation Growing Together) och det kan jag verkligen sakna. Efter att ha varit van vid att jobba ideellt flera gånger i veckan till att knappt göra det överhuvudtaget kan kännas lite tomt. Förhoppningsvis kommer det inte alltid vara så fullspäckat schema som det är nu utan jag tänker att jag vill jobba ideellt igen inom en snar framtid. Var sak har sin tid och nu är det fokus på utbildning. Genom min utbildning hoppas jag också kunna göra skillnad på riktigt. Men som det klassiska uttrycket säger: ingen kan göra allt men alla kan göra något. Det behövs inte mycket för att hjälpa till; lite omtanke, kärlek och tid räcker långt.