Det är nu 6 månader sedan jag kom hem från Kenya, ett land som jag kom till att älska och likaså människorna som bor där. En del tycker kanske att det är ett himla tjat om den där resan men det jag fick vara med om där är något man inte kan föreställa sig om man inte själv har varit där. Själv levde jag bra med mat och vatten och allt men människorna runt mig gjorde det inte. Barnen på barnhemmet fick inte mycket mat eller dricka,blev ofta slagna, de fick gå runt blöta av sitt eget urin i flera timmar, de fick knappt någon närhet eller kärlek och många gånger fick de gråta tills de slutade av sig själv för det var ingen av personalen som tröstade dem. Vad det gäller personalen och andra människor som jag träffade där så är pengar alltid ett stort problem och för många är oron stor för hur de ska klara av att skicka sina barn till skolan och så vidare. Och på det kommer sjukdomarna, de flesta har malaria och att behöva sova under ett nät varje natt för att minska risken är inte det roligaste. Trots allt så fanns det så många positiva saker också. De är ofta väldigt glada och trevliga och de flesta barnen på barnhemmet hade inte förlorat livsglädjen utan var fortfarande pigga och glad och allt de behövde var kärlek. Att vara ensam vit som jag var mesta av tiden var inte lätt för de visste att jag skulle bry mig om dem och ha 50 barn efter sig som skriker och drar i kläder för att få uppmärksamhet är inte lätt. Man har hela tiden skuldkänslor för att man inte orkar eller hinner med alla barnen men man måste koncentrera sig på några för att hinna överhuvudtaget. Det går inte en dag utan att jag saknar barnen och även om organisationen jag är med och startar inte ska hjälpa det barnhemmet är planen ändå att vi ska åka ner där relativt snart och då ska jag självklart åka till Rangala och träffa alla "mina" små barn <3

Några av alla de fantastiska barn som jag träffade <3