Nu är det över en vecka sedan jag kom hem från Kenya och jobbar på med att vänja mig vid allt. Jag visste att det skulle vara tufft men det går typ inte att beskriva hur man mår eller vad man känner, bara att man inte känner sig på topp men det går åt rätt håll så nu är snart allt som vanligt igen. Jag har fått frågan en hel del gånger hur det var där nere och om det är så som man tänker sig, med lerhyddor och människor som typ går omkring och är farliga och så är det inte riktigt. Visst är många av husen gjorda av lera, ko skit och pinnar men det finns också många "vanliga" hus, det beror på var man är. Likadant är det med "farliga" människor, klart att det finns men majoriteten är väldigt trevliga och snälla. Under mina dryga två månader där kände jag mig inte alls hotad, vart man än gick på gatorna kom folk fram och hälsade, tog i hand och många ville gärna prata med en. Barnen ute i byn var väldigt söta då det hände ett flertal gånger att ett barn sprang fram, kände på min hand för att känna om det var på riktigt att jag var så vit och sedan sprang de iväg igen. Med andra ord har jag aldrig känt mig så populär som jag gjorde där :)
Det med säkerhet är viktigt och på alla större compound (typ område med flera olika hus som till exempel där barnhemmet låg där det fanns barnhemmet, klostret, en liten skola och flera andra hus som också tillhörde barnhemmet) fanns det alltid vakter som vaktade dygnet om; de gick runt i området, öppnade grinden för bilar och höll räkning och koll på vad bilarna skulle göra.
Jag bevittnade inte något våld där, förutom de slag barnen fick av personalen, men år 2007-2008 var det val i Kenya och hundratusentals människor dog till följd av detta. Partier anklagades för valfusk och andra bedrägerier och det blev ett himla liv, jag fick berättat för mig att folk gick omkring på gatorna med machete och högg ner folk. Nu i mars är det dags för val igen och alla ber för att det ska gå lugnare till den här gången och de tror faktiskt att det kommer att vara bättre så det känns extremt skönt. En man som heter Richard som jag träffade där nere har lovat att hålla mig uppdaterad då vi har mejlat en del och så har jag Michelle så det känns bra att jag kan få veta hur det är för vad som händer där nere är inte något som har hög prioritet i svenska medier…

Förutom många olikheter finns det också en del likheter. Till exempel är kenyanska kvinnor, precis som svenska, måna om sitt utseende. De har väldigt svårt att få långt hår utan flätar i löshår, de vill inte att rynkor ska synas och bland unga tjejer blir ätstörningar som anorexia allt vanligare. Vi fick frågan där nere om alla vita tjejer är som på tv, långa och smala, och vi berättade att det verkligen inte är så men det är lätt för dem att tro det då det är typ det enda de ser. Det här med mobiltelefoner är också något som vi har gemensamt, i princip alla i Kenya har en telefon och de använder de flitigt då de ringer ganska mycket där nere.
Det finns stora skillnader men också många likheter och det är väldigt intressant att se. Jag tror att det är många som tänker att ett rikt land som Sverige är raka motsatsen till ett fattigt land i Afrika som Kenya men det är faktiskt inte så. Visst är det inte samma standard som vi har här men det är ett helt fantastiskt land och det är väldigt kul att få uppleva olika kulturer, samhälle och levnadssätt. 

Detta blev ett långt inlägg då det är svårt att sluta när man väl har börjat ;) Det viktigaste är att inse att vi inte är så olika som man kan tro! Ha det fint <3

De här bilderna visar på några olikheter:

      En form av en toalett, typ ett hål ner i marken...

   En bild tagen i labbet på sjukhuset i Rangala

Moped var ett av de vanligaste transportmedlen och de lastade de fulla med människor och varor och man satt lätt tre personer på en...